Marie – skriver om livet

Lyfter igen mot okända mål...

Att ha rätt eller vara lycklig...

Så kommer dagar när allt går så långsamt. Dagar när det är uppförsbacke. Man vaknar irriterad. Det känns som om man inte fyllt på alls. Röda siffror i det emotionella protokollet. En slags tomhet. Kaffet blir en liten ljum tröst som landar nedanför bröstbenet. Tankarna på allt man borde blir alltmer högljudda i bakhuvudet. Men… Fortsätt läsa Övergångsåldern

Större delen av min barndom finns dokumenterad på bild. Det kan jag tacka min mamma för. Hon har med sin instamatic fångat alla magiska sommarkvällar i båten. De rosiga kinderna i slalombacken. Alla monument i Europa vi besökt. Marie på Akropolis, Marie framför Big Ben, Marie på Tivoli i Köpenhamn. Där vi för övrigt tvingades… Fortsätt läsa Leva eller skriva?

Detta är väl en fras som de flesta känner igen utan att ha doktorerat i svensk litteraturhistoria. Den fantastiska dikten av Karin Boye som kommit att betyda så mycket för mig. Så fint hon beskriver den tvekan och darrning som föregår det nya, oprövade... Jag tog språnget. Lämnade grenen där jag suttit de senaste femton… Fortsätt läsa Visst gör det ont när knoppar brister…

När får man den där tiden med sig själv? Stunder när man måste sitta still ett tag, inte kunna springa ifrån sig själv. Idag sitter jag på tåget och tänker... I en vardag med plikter och krav blir tempot högt och tiden till eftertanke blir något som lätt prioriteras ner. Sådant brukar komma ikapp förr… Fortsätt läsa Tågmelankoli

Jag landar på fötterna. Det bor en värme inne i mig. En värme som får axlarna att falla på plats, ner från öronen mot jorden. Min mitt är tydlig, synlig och stark. Jag lever, leker och läker. Tiden med dig har gett mig tid med mig. Tid att våga vara obekväm, barnslig, lillgammal, supersmart och… Fortsätt läsa Landar på fötterna