Året som gick

Det är dags att summera och det finns sannerligen anledning att titta både en och två gånger i backspegeln. En trevande start, en lite knölig sommar och en innehållsrik höst som övergått i vinter. Detta blev året då mina texter fick vingar och mötte sin publik. Detta blev året då jag med hjärtat i halsgropen och mungiporna vid öronen sjösatte min blogg, min FB-sida och gav ut min första diktsamling.

Men det är inte utan att det manar till eftertanke… Om jag aldrig satt bollen i rullning hade jag heller aldrig fått tillgång till den värld som nu öppnat sig. Framför mig ligger möjligheterna och med de redskap jag förvärvat på min resa är jag fast besluten att ta tillvara det som bjuds och förvalta det som ännu är i sin linda. En liten huspoet har fått fritt spelrum men kräver både viss uppfostran och mild disciplin för att inte bara rusa runt i manegen utan mål. Människor i min absoluta närhet kommer att få en om möjligt ännu större betydelse och förhoppningsvis kommer jag på min väg att stöta ihop med flera begåvade personer som kan förgylla min vandring…

En framgång kommer sällan ensam men det gäller tyvärr även motgångar… Det är nu uthålligheten prövas och det lär visa sig om jag har det i mig att bli den jag längtar efter att få vara.

In i det nya året tar jag med mig en välkänd dikt av Karin Boye;

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

Ur diktsamlingen ”För trädets skull”.

Önskar Er alla Ett Gott nytt År!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: