Våren gör ont

Som ni säkert anat är Boye en av mina favoritpoeter. Det finns en smeksam melankoli i hennes texter som jag finner tilltalande. När det gäller min poesi blir det ofta mycket strävare texter. Jag önskar ibland att jag kunde finna den där behagfulla tonen men rätt som det är märker jag att cynismen lyser igenom mellan raderna. Att skämta bort smärta har alltid varit mitt sätt att fjärma mig från det som gör ont. När jag borde gråta lyfter jag mig istället i håret och ler i mjugg. En inte alltid så skonsam eller effektiv metod. Priset är högt och i bröstet blir tårarna kvar…spränger och gör ont. Denna smärta får ibland utlopp i text men orden blir så starka och bjärta att jag tvivlar på att någon skulle vilja eller ens orka läsa det.

Kanske har jag fel? Kanske finns det utrymme för även de mörkaste nyanserna?

Om jag vågar kommer jag att publicera någon av dessa texter på bloggen. Jag vill ge min smärta lite högre i tak och här inne är luften fri…