Bara få vara mig själv…

Så sjunger Laleh och jag kan inte annat än hålla med. I lördags på konserten var vi flera tusen som enades i strofen ”…ska aldrig ta skit igen…” Inte för att jag behövt ta mer än andra men ibland känner man bara att man fått nog. Det blir till slut en vana att bita ihop.

Kanske är man rädd att förlora någon slags form av kontroll om man skulle sätta ner foten och säga till sig själv att nu räcker det. Men tänk om att släppa taget om det man vant sig vid kanske innebär att man återtar kontrollen över sin framtid.

Poesi kan vara den arena där man prövar gränser och växlar perspektiv. En fristad mellan drömmar och prosa där man inte har slutet klart gör sig när man börjar skriva. Precis så sa Laleh när hon berättade om hur några av hennes låtar föds. Ett prövande av meningar och fraser man tycker om och fastnar för. Sedan  följer man ordströmmen som verkar flyta fram på egen hand tills den talar för sig. Själv står man häpen och undrar vad man fick allt ifrån. Sådan är min poesi.