#901

Så sitter man på bara ena skinkan

som om man tror att man alldeles strax behöver resa på sig

bli störd rörd förförd

tappa tråden och tvingas springa ut och leta efter den i korridoren

vimsa ner för trapporna mot nödutgången likt en skugga som rusar blickstilla genom livet

det finns liksom ingen vits med att fråga efter vägen eftersom man inte vet vart man ska eller så vill man inte höra att det är

för långt försent förgjort

så man blir stående med armarna som livlösa ormar längs sidorna

blicken i fjärran ständigt sökande efter en bortglömd gåta

utan svar var rar

snälltåg som tutar i disig morgonluft ger stötvågor långt ner i den tomma magen där ett ensamt ego söker

maka kaka skaka

av sig nattens drömmar för att ta tag i den här dagens oförställda förhoppning om liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: