Så sitter man på bara ena skinkan
som om man tror att man alldeles strax behöver resa på sig
bli störd rörd förförd
tappa tråden och tvingas springa ut och leta efter den i korridoren
vimsa ner för trapporna mot nödutgången likt en skugga som rusar blickstilla genom livet
det finns liksom ingen vits med att fråga efter vägen eftersom man inte vet vart man ska eller så vill man inte höra att det är
för långt försent förgjort
så man blir stående med armarna som livlösa ormar längs sidorna
blicken i fjärran ständigt sökande efter en bortglömd gåta
utan svar var rar
snälltåg som tutar i disig morgonluft ger stötvågor långt ner i den tomma magen där ett ensamt ego söker
maka kaka skaka
av sig nattens drömmar för att ta tag i den här dagens oförställda förhoppning om liv
