Slagen av mitt eget hjärta

Plötsligt blir man påmind om att man inte är odödlig. Ligger under en gul landstingsfilt och tittar på konturerna av mina fötter. Så stilla de ligger, igår gick de raskt. Något i min kropp sa stopp. Hjärtat tyckte visst att bröstkorgen var för trång och ville slingra sig ut. Bankade där på insidan som om det vore porten till själva friheten. Jag kunde inte svara, inte öppna, inte göra annat än kapitulera. Ligga ner och höra apparaterna larma. Så liten man blir. 

Magen är i olag, hjärtat likaså. Det pågår en tyst revolution. Min kropp är ett slagfält. Generalen på översta hyllan förmår inte längre styra trupperna. 

Jag får bida min tid, slicka mina sår och komma igen. Jag vet att jag klarar det, jag står pall även om jag helst sluppit. För nu tar andra över ett tag. Tänker åt mig, tar prover, klämmer och röntgar. Jag ser på och försöker hålla mig i skinnet tills stormen blåst över. Jag väntar på att min kropp omfamnar mig igen och tröstar mig med att vi hör ihop för alltid.

//M

8 thoughts on “Slagen av mitt eget hjärta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s