Jag landar på fötterna. Det bor en värme inne i mig. En värme som får axlarna att falla på plats, ner från öronen mot jorden. Min mitt är tydlig, synlig och stark. Jag lever, leker och läker. Tiden med dig har gett mig tid med mig. Tid att våga vara obekväm, barnslig, lillgammal, supersmart och avslappnad. Du tar varje skiftning i kulören med ro. Du fortsätter vara du när jag vill falla sönder. Du håller ihop. Du håller om. Du utmanar. Du tröstar. Du blir den du vill vara i mitt sällskap och vi bär varandra. Vi skrattar det där förlösande skrattet, vi dyker ner i det där mörkaste djupet. Vi faller uppåt. Utan att överpröva varandra lär vi oss mer om oss själva och varandra. Modet är större än rädslan för vi hör ihop nu. I den här världen som vi numera betraktar med fyra ögon finns svaret på det vi sökt. Därför är det inte farligt, konstigt, eller fel.
Det är kärlek ❤️
