Funderingar för dagen

Leva eller skriva?

Större delen av min barndom finns dokumenterad på bild. Det kan jag tacka min mamma för. Hon har med sin instamatic fångat alla magiska sommarkvällar i båten. De rosiga kinderna i slalombacken. Alla monument i Europa vi besökt. Marie på Akropolis, Marie framför Big Ben, Marie på Tivoli i Köpenhamn. Där vi för övrigt tvingades övernatta i vår mörkgröna Saab 99 på en lummig parkering en dryg meter från järnvägen.

Jag har haft det många skulle kalla en lycklig barndom.

Minnena är en del av mig, en del av den berättelse jag bär med mig. Jag minns allt och dofter och ljud kan komma tillbaka till mig när jag ser fotona.

Men jag minns så mycket mer. Jag minns osäkerhet, rädsla, förvirring. Känslan av att inte veta vem jag är. Känslan av att inte riktigt passa in i min egen berättelse. Det fastnar inte på bild men för mig är det högst påtagligt.

Precis som mamma bakom kameran är jag en betraktare. I min ungdom fanns inga sociala medier utan samtalen var kittet i de flesta grupperingar. Och likt en kameleont flöt jag ständigt runt mellan dessa grupperingar och sökte min plats. På femtioårskalasen var det bullrande skratt när jag knivskarpt och med en inte så liten gnutta sarkasm beskrev hur livet såg ut för oss ungdomar. Jag exemplifierade och skruvade till historierna så att det ofta slutade med att både kusiner och mostrar skrattade högt. Alltid noga med att inte vara rolig på någon annans bekostnad utan själva poängen med historien var alltid hur dråpligt jag betett mig på ett eller annat sätt. Och i detta att blotta sig låg min förhoppning om att de inte skulle avslöja mig på riktigt, se hur tom jag var inuti.

När jag sedan var med mina jämnåriga drog jag liknande historier men huvudkaraktärerna var vuxna. Jag kunde beskriva händelser, känslor och företeelser på ett ”vuxenkalas” med sådan skärpa att mina kamrater undrade om jag verkligen inte varit med på den senaste festen deras föräldrar haft.

Vad jag fick ut av det?

Jag var den som blev bjuden på fest med mina jämnåriga för att jag var rolig, inte snygg. Jag gick hem hos de vuxna för att jag var så mogen och välartikulerad. Och jag borde känt mig som en vinnare, det måste ju vara så härligt med all denna klarsyn!?

Nä. Att vara en betraktare har ett högt pris. Priset du betalar är att du aldrig är där på riktigt. För att iaktta och registrera krävs att du har distans. Jag hade visserligen ingen kamera men vem behöver det om man har ett minneskort installerat i hjärnan som sparar långt mer än 64Gb.

”Nobody puts Baby in the corner” sa Patrick Swayze. Det var ingen som ställde mig där heller. Jag valde den platsen själv. Det var inte synd om mig. Jag var trygg. Om jag såg hur andra gjorde kunde jag kanske lära mig något.

Men om man bara gör det man lärt sig och slutar lyssna på sig själv, det är då det kan bli farligt. Det är då man hamnar i situationer där man plötsligt saknar manus. När någon klampar in. När det inte är en film du regisserar. När någon tar över. Du har inga snabba oneliners. Ditt skydd är raserat. Ingen skrattar. Du är helt ensam och kameran tar bilder varje sekund. Bilder du aldrig kommer att kunna ta bort.

De historierna kommer du aldrig att dela. Du kommer vara helt säker på att ingen vill höra. För ingen vill veta. Så de blir kvar. De kanske en dag blir de där dikterna som pockar på. Som vill ut i ljuset.

Senare i livet kommer någon att snudda vid dem utan att veta om det. De kommer därför inte att förstå varför du reser dig upp och går för att aldrig komma tillbaka.

Så idag på årets längsta dag gör jag upp med min inre manusförfattare om att vi tar semester. Jag lägger undan mitt anteckningsblock och min kamera en stund och provar att gå all-in. Det kanske inte blir fullt lika många dråpliga anekdoter jag behöver spara ner på hårddisken. Det kommer förmodligen inte heller att finslipas på oändligt vackra dikter om kärleken till livet och naturen. Men kanske kommer jag att hinna känna och lyssna på riktigt, smakerna, skratten, gråten över en ballong som sprack, sitta tyst och bara vara här och nu. Inte registrera, bara uppleva…

Så när regnet öser ner kring midsommarstången idag, när barnens finskor fylls med sand och den nyinköpta klänningen sitter som ett våtvarmt omslag, det är då jag skall gå in i ringen och vara mormors lilla kråka, le, se och njuta…

Glad Midsommar! 🍓

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s