Ibland känns det som om det inte finns någon botten. Ibland faller jag fritt utan skydd. Jag har ingen sten att krypa under, ingen gran att huka under. Jag är som en fågelunge som trillat ur boet. Jag kommer att möta mitt öde där på marken. Antingen blir jag offer för rovdjur eller så tynar jag bort i mossan. Liten och försvarslös. Den starka kvinnans innersta kärna, mardrömmarnas mardröm. Utan luft i lungorna blir det inget vrål, inte ens ett litet pip. Jag är så rädd att jag inte ens förmår ropa på hjälp.
Den bottenlösa oron rider mig dag och natt. Vill veta men ändå inte. Nästa steg är ut i det okända. Ett rum för den lilla flickans rosenröda drömmar. En oändlighet av obesvarade frågor. Dörren vars lås saknar nyckel går igen bakom min darrande kropp. Det dånar i mitt huvud. Aldrig någonsin blir det så tyst att jag kan höra mig själv.
Jag försöker lyssna på den ljumma vindens väsen. Allt jag hör är himlens osynliga klagan. En längtan efter fast mark under fötterna. Ett hopp om en gryning som ligger framför mig. En dag som aldrig tar slut. En dag som tar mig ur mitt skymningsland.
M.
Eller så kommer någon fin människa o räddar den lilla fågelungen och ser till att den blir hel o trygg för att sen ge sig ur på egna vingar
Kram om dig Marie
Rebecca
GillaLiked by 2 people
Åh tack för en fin start på dagen! 😊 Allt gott önskar jag dig! 🙌
GillaLiked by 1 person
Du beskriver vad HSP-människor ofta upplever innan de lärt sig hantera högkänsligheten som en positiv kraft. När de nått ökad kunskap om HSP kommer de där känslorna att flyga iväg allt oftare och en grundtrygghet infinner sig istället.
GillaLiked by 1 person
Jo det ligger en sanning i det. Jag är ute på den resan nu. Att inte dras ned. Jag tar varje tillfälle i akt att lära mig. Att våga skriva om det som gör ont och få feedback på det är en ynnest. Tack. 🙂
GillaLiked by 1 person
Ja du är på rätt väg. Bara att fortsätta och att vara tålmodig. Det blir bättre ju mer kunskapen växer.
GillaLiked by 1 person