Funderingar för dagen

När orken tar slut…

Det rinner tysta tårar över mina kinder. Jag har en knut i magen. Mina tankar har trasslat ihop sig i stora osorterade högar. Jag känner ingen ro. Bara oro.

Mitt dåliga samvete gör sitt bästa för att stöka till min vardag, tynga mig med måsten tills jag finner mig förlamad. Tyst, tom och innehållslös.

Finns jag bara för andra?

Är jag en egoist?

Borde jag ta mig i kragen?

Svaret är nej!

Jag är värdefull, älskad, unik och viktig. Jag duger alltid! 💕

Jag kommer så småningom att ta ett rejält grepp om den där kragen. För vi vill alla delta och vara en del av ett sammanhang. Men först måste jag ha en plan för hur jag ska orka. Ta reda på i vilka sammanhang jag krymper och i vilka jag växer. Eller bara är. Det kanske svåraste av allt…

Det är när jag är trygg som jag kan utvecklas. Bara när jag vågat lyssna till min inre röst kommer jag att veta vart jag är på väg. Med tiden på min sida tar jag vägen mot ljuset och våren 🌱

M.

8 reaktioner till “När orken tar slut…”

    1. Ja. Att bara vara är klart underskattat. Men borde ju göra kopplingen när man vet att psykisk ohälsa ökar men alla blundar. Glada för att det inte är just de som drabbats… Det finns mycket fördomar om att ”gå i väggen”… Är det inte veklingar ändå???
      När det är högkänsligheten och empatin som skapar den så kallade samvetsstressen.
      Allt gott önskar jag dig och en rofylld vår 🌱💕

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s