Funderingar för dagen

Vän eller fiende?

Vad gör det med oss att vi måste betrakta varandra som tänkbara smittbärare??

Vilka känslor väcker det hos dig? Hur agerar du när du måste ge dig ut bland folk? Kröker du ryggen, försöker bli så liten som möjligt och tar en omväg. Ogärna möta någons blick, som om man när som helst ska få en nysning över sig.

Att saker och företeelser som vi i långa tider betraktat som en del av livet, som att gå på bio eller kila ner till affären på hörnet och köpa glass blir riskbeteenden.

Viruset har tagit sig in under huden på de flesta. Rädslan griper tag och skakar om. Vi vill veta mer men samtidigt blunda. Vakna ur mardrömmen. Men vissa har kanske förlorat sitt jobb eller på annat sätt drabbats av denna ekonomiska förlamning.

Fler frågor än svar men att läget är allvarligt blir allt tydligare. Vad gör det med oss människor? Sociala varelser med inrutade vardagar står inför kaos. Plötsligt blir känslan av solidaritet tydlig när man erbjuder sig att hjälpa till att skydda svaga grupper.

Men i det lilla… Det där korta mötet du aldrig reflekterat över tidigare, på övergångsstället eller på Apoteket… Vän eller fiende?

8 reaktioner till “Vän eller fiende?”

  1. Bor på Gran Canaria och sitter i karantän, totalt utegångsförbud. Frisk men man tar inga som helst risker här. Militär ute och bötfäller de som bryter mot förbudet. Endast vid matinköp, läkarbesök och arbete man absolut inte kan göra hemma är tillåtet. Som specialist-uska med respirator och trackinrikting har jag full förståelse för karantänen. Vi måste skydda de som är sämst rustade. Som det fungerar i Sverige på gator och torg, vad jag förstår, så är det ingen större panik för viruset men desto större för panik för att inte få flest rullar toapapper. Nåt galet är det på ett sånt beteende. Sverige är ju dessutom självförsörjande på just dasspapper.

    Gillad av 1 person

    1. Ja det är tuffa tider. Kanske blir det ekonomisk kollaps och inte viruset i sig som ger de bestående skadorna. Volvo, Scania som permitterar… Inte konstigt om tanken drar åt katastrofhållet. Allt vi kände är nu i gungning.

      Fint att du hittat min blogg, välkommen 🤗

      Gillad av 1 person

  2. Tack så mycket 🙂 Här är hela ön öde, bara en del restauranger som fått tillfälligt cateringtillstånd för att kunna försörja på nåt vis och skriver dagligen hur tacksamma de är för all uppslutning kring beställningar att köra ut. Det är så så viktigt att vi hjälps åt. I såna här lägen spelar det ingen roll hur lösningen ser ut, så länge den fungerar.

    Gillad av 1 person

    1. Ja det är nu vi måste börja skärskåda vad det är som är viktigt i livet. Hur allt hänger ihop och att vi inte skall ta varandra för givet. Blev nyfiken på ert livsval att bryta upp och ge er ut på äventyr. 👍

      Gilla

      1. Vi höll på att jobba oss fördärvade och med våra arbeten sågs ingen minskning, snarare tvärtom. Livet fullkomligt rasade förbi och vi hann inte med på nåt sätt längre. Orken att leva med kvalité efter jobbet, de få timmar i veckan det blev, gjorde att vi var tvungna att ta ett steg tillbaka och tänka om. Jag vill l.e.v.a. Leva på riktigt och styra min tid, ork och vilja innan jag blir för svag och för gammal. Det är nu jag har något så när balans mellan huvud och kropp. Så vi flyttade. Inga måsten. Ostyckad tid. En förutsättning för att inte gå i kvav.

        Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Amandas minnen Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s