Jag åker bil. Jag lyssnar på musik. Så plötsligt befinner jag mig i den mentala ytterfilen. Där ökar farten och inte utan att det killar lite i magen. Jag vill om, fort men ändå säkert.
I verkligheten är jag kvar i innerfilen med mina trygga 90 km/h. Men i huvudet är jag på gång. Jag är någonstans i mitten på 80-talet. Bara för att just de där tonerna fyllde bilen. Då dyker de upp, vännerna jag sedan länge glömt och dofterna jag omgavs av. Jag känner mina runda fötter mot stenläggningen på Avenyn. Det är mitten på juni och jag är odödlig. Det skymmer men blir aldrig riktigt mörkt. Jag lever, ända in i kaklet.
*ler* musik och dofter..inget kan få mig att kastas tillbaka till exakt så jag kände då det begav sig när musik och dofter når mig. Musik är min terapi och jag behöver den lika mycket som tystnad.
Må jättejättegott 🙂
GillaGillad av 1 person
😊 önskar en fin dag i ditt krypin.
GillaGillad av 1 person