Jag har ett otal gånger försökt tränga in mig i nya kostymer och skal. Omdanat och försökt forma mig efter de nya måtten. Mått på vad som duger och ser bra ut. Försökt att bli den jag tror någon annan vill ha. Passa in till nästan vilket pris som helst.
Tänk dig en persika. Jag är kärnan. Det söta fruktköttet runt om mig är det de vill ha. Kärnan åker i soporna. Ingen väljer heller en frukt som är kantstött eller möglig. Ingen ser åt dig om du inte är perfekt. Så har det varit.
Jag vill inte vara någon annan, jag vill vara jag. Jag vill slå följe med någon som kan låta kärnan få hamna i god jord och växa mot en ny himmel. Jag vill själv bära frukt gång på gång. Vattnas, vårdas, avnjutas och kanske stöttas en aning när det blåser…
Åh så jag tänker och känner exakt likadant. Käre tid så jag grunnar på vad jag är och hur jag ska komma till rätta. Trampar luft och hittar inget fäste nånstans. Det har gått så långt att jag inte tror, eller kanske mer känner, att jag är kapabel till interaktion alls längre. Jag hittar ju ingen balans liksom i dylika. Mitt fel? Mitt problem? Mitt dilemma? Aa det är så det känns för livet rullar på för alla andra medan jag snubblar omkring med hopknutna skor.
Blåser iväg en kram åt ditt håll 🌹🌹🌹
GillaGillad av 1 person
Tack för feedback, hoppas inte det är den gordiska knuten som håller ihop dina snören, om det är en vanlig kärringknut så går det ju att lösa 😉🧡
GillaGilla