Funderingar för dagen

How do you do?

Jag får frågan ”hur mår du?” Jag stirrar framför mig, vill de verkligen veta?

Om någon i England säger ”how do you do?” Då vill de förmodligen inte ha en längre utläggning om hur du mår. De vill att du säger ”how do you do?”

Jag har så otroligt svårt att formulera mig. Balanserar på slak lina. Svårt att vara autentisk i mötet med andra. Det innebär inte att jag är den tysta typen, tvärtom, jag kan nog vara en riktig lustigkurre om jag sätter den sidan till. Ingen i fikarummet skulle förstå att jag samtidigt lider av någon slags social fobi. Jag behärskar skrattets konst och har blivit en fena på att använda mig av metaforer och liknelser.

Ibland babblar munnen i väg utan att jag kan kontrollera mig. Jag råkar säga saker jag ångrar, inte så att jag sårar andra men jag kan i efterhand ångra att jag öppnat mig för mycket. Så går det minst två dygn när detta skall ältas i min hjärna. För det sista jag vill är att göra om misstaget. Vill inte att någon skall ha en hållhake på mig. Vad andra tycker om mig verkar vara viktigare än vad jag själv tycker om mig. Ett förfluget ord från någon, känd eller okänd, kan spelas på repeat i min skalle i veckor…

Min drivkraft är inte enbart lyckan i att leva utan också skräcken för att göra fel. Fatta fel beslut, klanta mig, göra en tokig investering, vara en dålig mamma, trist kompis eller snusförnuftig kollega. För att inte tala om hur man ser ut, att se sig själv i spegeln kan vara tufft…

Så det där med självkärlek kanske inte är en av mina paradgrenar. Inte för att jag inte försöker men ändå. Man kan lägga både tid och pengar på massage, yoga, terapi och ändå vara helt tom. Jag är ett ihåligt kärl fyllt med ögonblicksbilder. Ibland ger jag mig själv någon slags omstart och det brukar hålla i sig en vecka eller två.

Jag har nog haft en tendens att vårda relationer till andra mer än samspelet mellan min egen kropp och knopp. Jag kan gå huvudstupa rakt in i en kärlekshistoria och efter bara några veckor varit beredd att tatuera in den älskades namn. Sen kommer den så kallade verkligheten ikapp och man står där som ett frågetecken… Aldrig mer tänker man och rätt som det är så hamnar man ändå i den där rosa himlen…

Jag har fått höra att alla erfarenheter är bra och att man får utstå detta för att man ska lära sig något. Då undrar jag varför jag inte är fullärd efter ett halvt sekel??

Nu är våren på gång och med den nya förhoppningar. Snart har vi glömt förtreten och finner oss själva i någon annans famn, redo att lära oss lite till…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s