Funderingar för dagen

Walking down Memory Lane…

Var gör jag av minnena? När de väl hittat ut ur sina lådor, hoppar de tillbaka eller blir de tillintetgjorda i kontakt med syre?

Så mycket kommer över mig nuförtiden. Dofter, ljus, ljud, röster och bilder får dammluckan att brista. Fram kommer dessa minnen huller om buller.

Barndomsminnen, stolta ögonblick, banala vardagshändelser och både lyckade och mindre lyckade kärlekshistorier. Det är riktiga bilder, som videoklipp i HD, jag minns verkligen allt, det är inspelningar, inga vaga skuggbilder.

Jag kan inte låta bli att undra varför. Är det fullt någonstans? Ramlar de över kanten? Och varför så många på en gång att jag nästan tappar andan?

Bilder av hundpromenader, studentfiranden, lunchlådor, gamla klasskamrater och brustna hjärtan.

I stunder blir jag alldeles överväldigad. Om jag har sällskap kan jag ibland ge dem luft, tala om dem och både le och gråta. Men allt som oftast är jag ensam och ingen finns där att ta emot.

Märker att jag söker sätt att pausa. Dyker in i någon serie på TV med fullt fokus, då blir det stilla en stund men sen kan detta i sin tur väcka nya minnen och då är jag tillbaka.

På nätterna drömmer jag intensivt. Där vimlar mängder med karaktär omkring och deltar i de absurda sammanhang där min förryckta natthjärna placerat dem. En egen realityserie där jag både skriver manus och regisserar. Djur är centrala, liksom män, som chefer, grannar, busspassagerare, hundrastare, avlägsna släktingar. Min roll är ofta att medla, ge feedback, skapa en god stämning. Skall jag vara ärlig ligger det kanske inte alltför långt bort från hur min vardag ser ut.

Ofta får jag höra ”men hur kan du komma ihåg allt?”

Jadu, det var just det att man är en lång video från vaggan till graven. Bilderna jag ser är klippta snuttar som lappar i en hatt… Jag sticker ner handen och vips är jag tillbaka på skoldansen i sjunde klass. Jag ryser vid minnet av den där pussen på kinden jag inte bett om och som brände som eld hela vägen hem tills jag äntligen kunde tvätta mig.

Det gör något med en människa, allt gör något med en människa. Kroppen glömmer aldrig. Inte hjärnan heller tydligen. Inte min i alla fall. Vi är bara inte i takt just nu, det är som att komma till blåbärsskogen utan korg. Man kan bara ta ett i taget. Så Mors lilla Olle och jag får passa på att äta innan björnen kommer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s