Julefrid?

Så omtumlad och så konturlös är jag idag. Finner mig inte riktigt. Tid med nära och kära men ändå som att sitta på ett tefat i rymden och titta ner. Någon slags översvämning i amygdala. Omöjligt att ta in fler intryck. Känslor rinner därför över och täpper till överallt. Grumlar sikten och skapar själslig andnöd. Vill bara gråta. Vill ligga sked. Vill viska, låta orden pysa ut nära någons öra och få höra andningen stillsamt strömma ur en varm och älskad kropp. Låta handen trassla in sig i en annan hand, krama, lirka, leka. Glömma mig själv en stund. Släppa krav och beslut. Låta friden komma in och ta plats. Bli vän med mig själv, låta mig duga utan att prestera. Fylla min kropp med liv, våga ta med mig den här kroppen in i livet utan förakt. Acceptera och omfamna magen och rynkorna. Gå med högt huvud. Ett steg i taget.