om kärleken till livet och språket
När dimman inte riktigt lättar När solen glömt din del av staden När fåglarna tystnat När gruset under dina fötter är det enda som hörs När den kalla luften lyckas ta sig in under kragen När du är själv med dig själv finns du på riktigt Du är älskad genom allt det där gråa, älskad… Fortsätt läsa Långsamt liv
Så sitter man på bara ena skinkan som om man tror att man alldeles strax behöver resa på sig bli störd rörd förförd tappa tråden och tvingas springa ut och leta efter den i korridoren vimsa ner för trapporna mot nödutgången likt en skugga som rusar blickstilla genom livet det finns liksom ingen vits med… Fortsätt läsa #901
Vi är fyrtioplus och våra bilar är röda Möter varandra i en evig rondell Just när solen går ner Genom vindrutan syns framtidens kontur Melodierna från den glömda dagboken ekar när vi på varsitt håll försöker minnas den allra första kyssen
Tjugosju grader i september Mjukgrå himmel disig stad Som ett betongvarmt löfte Skuggor vilar över de fallna löven I en brun mugg av papper med lock Hon vet att mjölk i kaffet heter Latte Och hon ångrar
Trött fluga Det andas spetsgardin och kaffe på bit Tofflor som blivit lämnade Gårdar som står tomma Överkastet som blivit kvar i hängmattan Det är torpet där tiden står still Det är minnena som är min huvudkudde
Ekot av dina steg står i hallen och trycker Lutar sig mot en hylla med udda vantar På krokarna hänger rockar med tomma fickor Det fattas en knopp på byrån med alla våra minnen Bäst att låta det vara så vi behöver inte öppna den lådan
